43Det finns ett ordspråk som säger: 'Älska era vänner och hata era fiender.'

 44Men jag säger: Älska era fiender! Be för dem som förföljer er!

 45Då visar ni att ni verkligen är barn till er Far i himlen. För han låter solen skina på både onda och goda och låter det regna över både rättfärdiga och orättfärdiga.

 46Vad är det för märkvärdigt med att bara älska dem som älskar er? Till och med brottslingar gör ju det.

 47Om ni bara hälsar på dem som hälsar på er, vad är det för märkvärdigt med det? Till och med de som inte känner Gud gör ju det.

 48Ni ska vara fullkomliga liksom er Far i himlen är fullkomlig.

Finns det något som kan vara svårare än att älska dem som skadar oss? Finns det något som kan vara så svårt som att be för dem som förföljer oss - och då menar jag inte böner som försöker att få dem att förändras utan böner där vi ber om Guds välsignelse på alla områden i livet.

Det är egentligen inte alls märkvärdigt att älska dem som redan är välvilliga mot oss och som älskar oss tillbaka. I stort sett vem som helst kan göra det om de har tillgång till sina känslor. Detsamma gäller att hälsa. Hälsar vi på alla vi möter, eller undviker vi vissa människor?

Jesu ord här är så stora att de övergår mitt förstånd. Vi ska vara fullkomliga. På samma sätt som Gud är fullkomlig står det också. Den ekvationen går inte ihop för mig. Jag skulle kunna sträva i den riktningen och jag skulle kunna lära mig av mina misstag och med tiden kanske jag närmar mig något som blir lite bättre än det jag har idag, men fullkomlig. Vem skulle kunna bli det?

Om någon anser sig vara fullkomlig så ringer det varningsklockor. Antingen har de inte tittat på sig själva och granskat sina ord och handlingar utifrån andra människors perspektiv, alternativt, att de verkligen är så förblindade av egenkärlek att de inte lyssnar på de människor de har runt sig. Jag vet vissa människor som sätter en sådan skräck i andra att de inte törs säga annat än gott om dem för att de är rädda för konsekvenserna av att vara ärliga.

Sådant är tragiskt.

Låt oss göra vårt och försöka överlämna människor i Guds händer så att Han får jobba med dem på rätt sätt och i rätt tid. Samtidigt som vi släpper taget om dem, sätter vi oss själva fria att bli välsignade av Gud och få kompensation. De får stå inför Gud med sina ord, tankar och handlingar. Det är endast Gud som kan döma rättvist och jag är glad att slippa döma.

Gud välsigne dig i rikt mått,

Anna*