18 Här är förklaringen till berättelsen om lantbrukaren som sådde säd:

 19 Den hårda stigen, där en del av säden föll, liknar den människas hjärta, som hör de goda nyheterna om riket men inte tar dem på allvar. Och genast är djävulen där och plockar bort säden ur hjärtat.

 20 Den grunda, steniga marken är som den människas hjärta som hör budskapet och tar emot det med verklig glädje,

 21 men som inte har så mycket djup i sig att rötterna kan utvecklas. Efter en tid, då svårigheter eller förföljelser kommer, avtar entusiasmen och hon överger sin tro.

 22 Marken som var täckt av törnbuskar kan jämföras med en människa som hör budskapet, men låter vardagens bekymmer förkväva Guds ord. Hon gör mindre och mindre för Gud.

 23 Men den goda jorden liknar den människas hjärta, som lyssnar till budskapet och förstår det och går ut och för trettio, sextio eller till och med hundra andra in i Guds rike.

Hur har vi det i våra hjärtan? Finns det någon god jord där så att Guds ord, den levande säden, kan få fäste och börja gro? Finns det djup i våra hjärtan så att ett rotsystem kan växa och bli stabilt?

Ibland undrar jag om det inte finns så mycket elände att vi stänger av våra öron och ögon. Vi blir avtrubbade för att det inte finns något vi kan göra åt alla dessa människor som lider i tysthet. Jag blir illa berörd av barnhemsbarn som far illa i öststaterna tex. Men när det är ett helt slagfält med människor och massgravar så blir det för mycket att ta in.

När vi ser uteliggare hela tiden så blir vi avtrubbade på det området. När vi har narkomaner som hela tiden sitter på parkbänken vid torget så blir det en blind fläck för oss. Det är så vanligt att vi inte ens tänker på det.

Inget kan vara mer tragiskt än detta. Vi är kallade att möta behoven hos behovens barn. Om någon lider så lider Gud. Han är i blodsförbund med oss alla genom Jesu försoningsverk på korset. Om vi inte ser och förstår det, eller om vi känner att vi har blivit avtrubbade så kan vi be om en ny känslighet och vishet att hantera det.