27 När Jesus lämnade flickans hem följde två blinda män efter honom och ropade: Du som är kung Davids son, hjälp oss.

 28 De gick efter honom till det hus där han bodde. Då frågade Jesus dem: Tror ni att jag kan bota er?Ja, Herre, svarade de. Det gör vi.

 29 Då rörde han vid deras ögon och sa: Det ni tror ska ske.

 30 Och plötsligt kunde de se! Men trots att Jesus varnade dem strängt för att berätta detta för någon,

 31 gick snart ryktet om honom över hela staden.

 32 När de hade gått kom man till Jesus med en man som inte kunde tala, därför att en ond ande bodde i honom.

 33 Men Jesus drev ut anden, och med detsamma kunde mannen tala. Och människorna häpnade. Aldrig förr har vi sett något sådant som detta hända! utropade de.

 34 Men fariseerna sa: Varför tror ni att han kan driva ut onda andar? Han är naturligtvis själv besatt av en ond ande, nämligen av Satan, de onda andarnas kung!

Jag upphör aldrig att förundras över hur avunden verkar i samhället. Om någon gör något hejdlöst gott och allmännyttigt så finns det alltid människor som försöker att dra ner det i dyn. Detsamma hände på Jesu tid så vi är i gott sällskap.

När Jesus gav människor syn och talförmågan tillbaka så var de andra som tyckte att Han var den onde. Varför skulle den onde hjälpa människor på det sättet? Människor som inte de skriftlärda hjälpt på hur många år som helst. Det hade funnits gott om tid för dem att hjälpa dem och ändå satt de kvar och tiggde.

Detta med att vara blind och stum finns även själsligt runt omkring oss. Människor som är blinda behöver en ledsagare tills synen återkommit eller utvecklats. Det finns sådant som hänt tidigt i livet som kan ha gjort människor andligt och själsligt blinda. Då behövs någon som kan se diamanten som Gud lagt ner i den människan och finnas där som ett stöd och en vägledning när allt krisar till sig.

Det finns stumma människor för att de aldrig fått utrymme att säga något. De går omkring som skuggor och är ofta osynliga för andra människor. Det är tragiskt att se hur människor tynar bort inför våra ögon. Kan ingen se dem? Var är Guds redskap som ska sätta sig ner, se dem i ögonen och bry sig om deras själ och hjärtas tillstånd?