15 Men Jesus förstod vad de tänkte och lämnade därför synagogan och gick sin väg. Många följde efter honom och han botade alla sjuka bland dem,

 16 men för att inte väcka misstankar om vem han var, förbjöd han dem att säga något.

 17 Så uppfylldes Jesajas profetia om honom:

 18 Se på min tjänare! Se min utvalde! Han är min älskade, mitt hjärtas glädje. Jag ska ge honom min Ande och han ska döma folken.

 19 Han griper inte till våld, och han höjer inte rösten!

 20 Han slår inte ner de svaga eller släcker det hopp som tynar. Och en dag ska han lösa alla konflikter,

 21 och han ska vara världens hopp.

Det var svårt för Jesus att göra det Han skulle göra. Så snart människor började prata med andra över vad Han hade gjort så blev Han omringad av människor som antingen ville ha hjälp med någon åkomma eller som ville göra sig av med Honom och hitta fel på allt Han gjorde. För att vinna tid sa Jesus till folket att inte berätta om det som hänt, men glädjen över att bli botad gjorde att människor inte kunde låta bli att prata med andra om det fantastiska som hänt.

Vem skulle klandra dem för det? Jag förstår glädjen så väl. Så här i efterhand ser jag också varför Jesus ständiga kommentar var att de inte skulle berätta för andra det som hänt. Men utöver det jag skrev nyss så tror jag att det också finns en annan anledning till att Jesus sa så. Det handlar om att Jesus ville se till att de var tillräckligt fasta i sin övertygelse innan de skulle gå ut och riskera att någon grusade deras upplevelser.

Det står i bibeln att vi inte ska kasta pärlor åt svinen för att de kan trampa dem under fötterna och sedan slita itu oss. När vi upplevt något som varit som en pärla, en skatt åt oss, så är det lätt att vi utav glädje berättar det för alla vi möter. Det betydde så mycket att det är svårt att hålla tyst.

Men de människor som får höra det häftiga som hänt, kanske inte blir övertygade, eller har en annan inställning, eller har en trång tolkning av hur bibeln undervisar om olika ting och kan inte glädjas med oss. Istället börjar de predika om hur vi ska se till att vi inte blir frestade, lurade, skadade av den väg vi valt och som är helt fel.

Om vi väljer att tro på dem så tappar vi skatten vi fått. Vi mister också glädjen som kommer av Guds närvaro och går in under en felaktig fruktan och besvikelse. Låt därför ingen annan ta ner dig och plocka av dig det goda. Du hindrar det effektivt genom att inte berätta något förrän det som skett har blivit så ett med dig själv att det inte spelar någon som helst roll om människor vill ta det du säger som sanning eller inte.

Då är det inte längre ett redskap utan endast ett starkt vittnesbörd!