15 Om någon är villig att lyssna, så lyssna nu.

 16 Vad ska jag säga om dessa människor? De är som barn som leker på gatorna och ropar till sina kamrater:

 17' Vi lekte bröllop, men ni ville inte dansa. Då lekte vi begravning i stället, men ni blev aldrig ledsna.'

 18 Så är det också med Johannes döparen och med mig. Johannes dricker inte vin och går ofta utan mat, och då säger ni: 'Han är galen.'

 19 Men Människosonen äter och dricker, och då beskyller ni honom för att vara en storätare och en drinkare som lever tillsammans med de värsta syndare! Men framstående män som ni kan ju alltid försvara sina motsägelser!

Det första som slår mig i detta bibelställe är att Jesus inte tvingar någon att lyssna, inte ens när det är något han förebrår de andra. Den som är villig att lyssna. Den som har öron och vill använda dem. De ska få höra hur det är i verkligheten. Hur ofta slår vi dövörat till? Hur ofta blundar vi för sanningen?

Nu menar jag verkligen inte sådant som andra försöker att pracka på oss, utan den sanning och övertygelse vi själva bär i hjärtat. Hur ofta nonchalerar vi den? Det kan vara intressant att bli uppmärksam på hur ofta vi väljer "den lätta" istället för "den rätta" vägen.

Nu är jag av övertygelsen att vi inte behöver försöka övertyga någon människa om någonting. Det som är sant, gott, värt att älska och akta, det som är viktigt, ärligt och kärleksfullt, känner människor igen ändå. Det vill alla ha. Vi är skapta på ett sätt så att vi vill bli älskade och förstådda. När det sker, så smälter alla våra försvarsmurar och Gud, som är kärlek, kan få komma in med sin uppenbarelse. Det finns inget starkare än den!

Men det andra Jesus adresserar är människors tyckande. Vi tycker först det ena och sedan det andra. Vi har åsikter om alla andra människor, men hur beter vi oss själva då? Vet vi egentligen vilken den rätta vägen är för de andra som vi förtalar? Både Johannes och Jesus gjorde det rätta och ändå blev de jämförda och båda förtalade.

Hur vet du att din granne, din vän eller din släkting inte ska göra det som ger dem tillfredsställelse och glädje? Hur vet du att de inte ska gå igenom tuffa bitar tillsammans med Gud för att hitta sin egen väg? Hur kan du tro att du vet mer om en människa än den personen gör själv?

Ibland har jag sagt till människor i själavårdssituationer att det endast är de människor som har väldigt lite att göra som kan hålla på och lägga sig i vad andra verkligen gör. Om vi istället ser till att vi också gör det som Gud lagt på vårt hjärta att göra, så har vi inte tid att kritisera andra.

Var välsignade!