Vem syndar mest?

Alkoholisten på parkbänken                0 %

Den otrogne                                       13 %

Pastorn                                          8.7 %

En församlingsmedlem                      28.3 %

En kriminell drogmissbrukare             4.3 %

Alla                                                  32.6 %

Ingen                                             13 %

Totalt har 46 personer röstat.
Omröstningen startade 2008-03-02 00:06

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

Det är intressant att se hur människor tänker. Mitt sätt att tänka skiljer sig lite grand från vad dessa siffror visar. 

Jag är övertygad om att synd helt står i proportion till vad vi kan och vet. Det står i bibeln att ingen kan synda utan att de vet om det. Våra samveten talar till oss om vad vi behöver förändra och ibland kan vi förhärda oss mot vad samvetet säger, men om vi lyssnar så får vi vägledning.

Om vi gör något ändå, mot vår övertygelse, mot vårt inre motstånd, trots att vi vet att vi inte borde göra det - då syndar vi.

Synd betyder att missa målet. Alla människor syndar, men det är extra allvarligt ju mer vi vet och har förmåga till. Därför är det ofta en församlingsmedlem som suttit på kyrkbänken och hört tusentals predikningar och vet allt - som syndar mest - mycket mer än en kriminell drogmissbrukare eller alkoholist på parkbänken.

Pastorn är i en position så att allt bedöms hårdare. En ledare ska vara medveten om att det är viktigt att leva så som vi lär för annars förstör vi för mängder av människor som förlitar sig för oss. Om vi då faller så drar vi fler med oss i fallet. Därför bedöms den som undervisar andra hårdare än andra.

Gud gör ingen skillnad på synd och synd. Alla har syndat lika mycket och därför kan man också säga att ingen syndar mer än någon annan. Däremot blir bedömningen hårdare för dem som undervisar andra.

Tack för deltagandet i undersökningen och välkommen åter!

En ny omröstning har startats - passa på och notera ditt ställningstagande!

Allt gott,

Anna*

21 Petrus kom nu fram till honom och frågade: Herre, hur ofta måste jag förlåta en broder som gjort något orätt? Räcker sju gånger?

 22 Då svarade Jesus: Nej, sjuttio gånger sju gånger! Och sedan tillade han:

 23 Man kan därför likna himmelriket vid en kung som ville ha redovisning av sina tjänstemän.

 24 Då visade det sig att en av dem var skyldig honom många miljoner.

 25 När han inte kunde betala tillbaka pengarna befallde kungen att han skulle säljas tillsammans med sin hustru och sina barn och allt han ägde.

 26 Men mannen kastade sig förtvivlad ner för fötterna på kungen och bad: 'Herre, låt mig bara få tid på mig, så ska jag betala alltsammans.'

 27 Då kände kungen medlidande med honom och släppte honom och efterskänkte hans skuld.

 28 Men så fort han var fri gick han till en av sina medarbetare, som var skyldig honom hundra kronor, tog struptag på honom och krävde tillbaka pengarna.

 29 Mannen föll då ner inför honom och sa: 'Jag ska betala allt, om du bara kan ge dig till tåls!'

 30 Men hans fordringsägare kunde inte vänta. Han arresterade honom och satte honom i fängelse tills hela skulden blev betald.

 31 Då gick mannens vänner till kungen och berättade vad som hänt.

 32 Och kungen kallade till sig mannen, som han hade förlåtit, och sa: 'Din hårdhjärtade usling! Här efterskänker jag denna stora skuld bara för att du bad mig om det.

 33 Borde du då inte ha varit lika barmhärtig mot din medarbetare som jag var mot dig?'

 34 Sedan sände den uppretade kungen iväg mannen till tortyrkammaren, där han fick sitta tills han hade betalt vartenda öre han var skyldig.

 35 På samma sätt kommer min himmelske Far att göra med er om ni vägrar att verkligen förlåta era bröder.

Hur ofta gör vi som denne man? Vi vill att andra ska betala oss fullt och genast samtidigt som vi vill att andra ska efterskänka våra skulder. Kungen i det här fallet efterskänkte mannen mer än han någonsin skulle kunna betala tillbaka under hela sin livstid.

     Då går han och kräver in en struntsumma från en fattig bror. Och ibland tror jag att vi har svårt att förstå hur otroligt välsignade vi är som får vara frälsta av nåd och älskade av Gud så ovillkorligt. Om vi rätt kunde förstå det så skulle nåden överflöda till våra medmänniskor.

     Skvallret och att peka finger är det som jag har svårast för i kristenheten. Vi predikar ett evangelium som handlar om nåd och barmhärtighet, upprättelse, förvandling och helande. Därför behöver vi också göra utrymme för de människor som har blivit upprättade och helade, de människor som är under upprättelse och helande och de människor som ännu är kvar i en stor del av elände.

     Gud är så enormt god att Han väljer att sätta oss i funktion trots att vi inte är färdiga. Det finns alltid någon som vi har förmågan att välsigna, vägleda eller ge av vår tid till. Det finns alltid någon som behöver det vi har att ge. Gud vet det och sänder oss till rätt människor i rätt tid. Det är en obeskrivlig nåd att få det förtroendet från Gud.

     Om Gud har förtroendet för alla sina barn, borde inte vi också kunna ha förtroende på samma sätt för det Gud gör i deras liv?