6 Jesus var en dag i Betania för att hälsa på hos Simon, som tidigare hade varit spetälsk. 7 Och medan de åt där tillsammans, kom en kvinna fram till Jesus med en flaska dyrbar olja, som hon hällde över hans huvud. 8-9 Jesus efterföljare blev upprörda och sa: ”Vilket slöseri med pengar. Oljan är ju värd en förmögenhet. Hon kunde ha sålt den och gett pengarna till de fattiga istället!” 10 Men Jesus märkte vad de pratade om och sa: ”Varför kritiserar ni henne? Hon har gjort en god gärning mot mig. 11 De fattiga kommer ni alltid att ha ibland er, men mig kommer ni inte att ha hos er så länge till. 12 Genom att hälla den här oljan över mig har hon förberett min begravning. 13 Faktum är att överallt i världen där man sprider budskapet om mig, ska man också berätta om det hon nyss gjorde och komma ihåg henne.”

Det här är en av de mest fantastiska berättelserna jag vet i bibeln. Den kvinna som kom och smorde Jesus inför begravningen hade en övertygelse och i kärlek valde hon att gå in i det hus där hon inte var välkommen, göra en handlig i tro för en mästare som hon älskade över allt annat. Hon tvättade hans fötter med sina tårar och torkade av dem med sin ära. Håruppsättningar var kvinnans ära och hon hade utsläppt hår som prostituerade på den tiden. När hon torkade hans fötter med sitt hår betedde hon sig skamligt. Jesus förebrådde henne inte för han kände hennes hjärta, men han förebrår dem som tänkte ont om henne.

Det är en stor och kärleksfull Herre som ser till hjärtan och avsikter. Dessutom förklarade Han för de som var kritiska till hennes beteende att hon var den som skulle bli ihågkommen i all framtid.

Ibland har vi gjort som denna kvinna. Vi har fått något ifrån Gud som berört vårt innersta. Sedan har vi gått och gjort det vi känner att vi ska göra. Då har människor kommit och försökt få oss att låta bli, försökt få oss att förstå att vi blir bedragna. Gud har inte sagt samma sak till dem och därför antar de att vi har fel.

Om du har blivit utsatt för detta är det lätt att misströsta eller bli förvirrade. Det handlar egentligen om att dessa människor inte ska göra det vi gör och har därför inte fått den uppenbarelse eller kallelse som vi har att göra det.

Vi kan inte anklaga någon att göra fel för att vi själva inte har samma uppenbarelse. Någonstans behövs det en ödmjukhet som ger oss vissheten att vi kanske inte förstår allt, men det som är sant och verkligt, gott och värt att akta kommer att bestå igenom tid och rum. Låt tiden utvisa vad som är sant.