62 Nästa dag, som var vilodagen, kom översteprästerna och fariseerna till Pilatus 63 och sa: ”Vi har kommit att tänka på att den lögnaren en gång sa att han skulle bli levande igen efter tre dagar. 64 Ge därför order om att graven bevakas i tre dagar, så att hans efterföljare inte kan komma och stjäla kroppen och sedan säga till alla att han har uppstått från de döda. För då skulle vi få ett ännu större problem att ta itu med.” 65 Pilatus svarade: ”Jag ska ge er vakter. Bevaka sedan graven så gott ni kan.” 66 Och de gick iväg och förseglade graven och placerade ut vakter för att skydda den från intrång.

Hur ofta fungerar vi på samma sätt som dessa män? Hur ofta genomdriver vi det vi själva tycker är bäst, men är ändå oroliga innerst inne att vi skulle kunna ha fel?

Vad är det som gör att vi inte kan välja att vara upptagna med att söka sanningen utan att för den skull vända ryggen åt det som är viktigast? Vi är ande, kropp och själ. Vi har behov på alla områden. Bara för att vi känner till det vi kan se och uppleva med våra sinnen, betyder inte att andevärlden inte finns.

Andevärlden är påtagligt närvarande alltid i våra liv. Den är verklig och påverkar oss vare sig vi vill tro det eller inte. De som blivit anfäktade av något under livets gång, vet att vi har en verklighet som inte är lika synlig men påtagligt verklig.

Det står i Bibeln att allt annat kommer att förgå, en att Guds ord, kärleken och det andliga kommer att bestå. Det andliga är mer verkligt på många sätt, än det vi kan se. Allt vi kan se är här idag och kan vara borta imorgon. Det har visat sig med naturkatastrofer att det verkligen stämmer.

Därför är det bra om vi räknar med andevärlden. Räknar med den på samma sätt som vi räknar med att det fysiska.